Brev 1114 till Carl Larsson den (8) aug 1885

"Grez? {omkring 8} Augusti 85.

? dag qväll.

Kära Vän!

Det är klokt att le, för det retar inte, men när man ser ungarne gå barfota och honan tjuter efter mat åt de små, då stelna musklerna kring munnen der löjet skulle leka på en ledig stund. För att älska sina bödlar skall man vara en fitta som Kristus eller tro på ett lif efter detta hvilket jag numera icke gör. Det är också en pligt att slå igen. Man skall vara en stor egoist om man vänder det andra örat till när man får en spark i röfven och man tjenar illa sina olycksbröder med att ge fienden en gnista rätt.

Emellertid jag är trött, utsläpad, ofärdig och jag börjar lugna af jag med, helt naturligt. Elden har brännt opp allt och slocknar af brist på brännsle.

Man har svultit ut mig. Jag borde naturligtvis svara med ett skott för pannan, men det är inte realistiskt och lifvet är skönt i sig sjelf. Bara att äta och sofva är skönt.

Jag har nu i mina skrifter sagt allt, har intet att tillägga. För att genomföra reformerna fordras ett godt artilleri, en daglig tidning, en riksdagsmajoritet och en reptilfond. Jag saknar alla dessa medel och kan sålunda icke göra mer. Har predikat och predikat nog. Voilà!

Till verkligheterna. Höll på att sätta lifvet till i Paris. Mitt hemliga ändamål var att få dra ut Svenska taxen ur dess håla och få visa den i dess skröplighet för verlden. Lyckades och som du vet nu af Albert Bonnier skall jag med Er och andras hjelp skrifva

Om Sverge

i Nouvelle Revue.

Att skrifva på Franska tog slut på min hjernsmula och när jag kände steriliteten inträda såg jag döden lifslefvande för mig. Narrades till hafvet i Normandie att återvinna med viggade medel min kraft.

Hafvet afslöjades som den tomma stupiditeten och jag hastade utpinad med sista viggen till Grez. -- naturligtvis för kreditens skull.

Kommen hit lefver jag opp igen. Allt är skönt, natur bostad, menniskor, mat. Det är ett välsignadt ställe. Hvarför vet jag inte.

Misstänksam som vanligt var jag rädd att mottaga gummans anbud om att få vistas i din atelier, emedan jag icke ville du skulle i händelse af mankemang komma i någon moralisk underborgen, eller störa din idyll genom införande af något oharmoniskt Sedan lynnet och modet förbättrats insåg jag ingen fara, men arbetar nu på mitt rum, som är trefligt fastän två fönster äro utslagna.

Nå, nu gör väl du och Joseph snart i ordning Artisterna åt mig. Låt det inte bli "plats för freskomålning" bara.

En sak i skulpturen ber jag Er erinra Er.

Att realismen redan med Kjellbergs gossar hoppande bock (pissande t. o. m) redan på 60-talet introducerades på Nat. Mus. och att Börjessons Kägelspelare gjorde ny epok, men Dietrichsons antikfåneri dödade alltsammans.

Jag är glad att vara fri från Unga Sverge. Var för gammal att ta smörj med påhänget. Men skit var det med dom ändå, som börja med att vederlägga mig, innan de tagit de gamla vid örat. Men det var klokt af dom. Fan vet!

Farväl nu och låt höra af dig. Hjertliga helsningar till din hustru och din dotter

Vännen
August Strindberg."